Canard

I morse hörde jag ett namn som påminde om canard. Oj vad sugen jag blev på anka. Minns alla mina ankmiddagar i somras när jag var i Frankrike. Mums, mums, mums vad jag gillar anka!

Tillbaka

Snart fyra månader sedan det skrevs något inlägg i denna blogg. Kanske ett bevis på att jag levt i en bubbla de här månaderna. En bubbla som då och då känns som om den är på väg att försvinna för att återigen komma tillbaka med ett glas tjockt som berlinmuren.

Att befinna sig i en bubbla är något jag aldrig trodde skulle hända mig. Jag som känner mig själv som en stark person, en person som tar tag i saker etc etc. De här månaderna har jag fått uppleva en helt annan sida av mig själv.

Att drömma är något som jag anser mig aldrig ha upplevt. Nattsömnen har dessutom alltid varit väldigt bra. Numera vaknar jag en fem, sex gånger varje natt och jag drömmer massor. Drömmarna har oftast en röd tråd; mamma finns i stort sett alltid med och de handlar alltid om en resa av något slag. Känns märkligt.

Tror dock att det varken syns eller märks utåt hur denna tid har varit och fortfarande är om dock något bättre. Kom också på häromdagen att det inte är ofta som någon frågar hur jag egentligen mår och då menar hur jag mår själsligt. När frågan ställts så har det mera varit den vanliga artighetsfrasen. På detta vis har jag sluppit komma ur min bubbla. På gott och på ont.

Livet går vidare och min filosofi är och har alltid varit att man skall ta till vara på varje dag. Livet är en gåva som skall förvaltas väl. Jag försöker men ibland är det tungt och svårt. Men det finns ett ljus och ljuset blir förmodligen starkare och starkare igen.

Bubblan börjar spricka

I dag fick jag pratat med mamma. Hon orkade några minuter i kväll. Samtidigt som det kändes bra så blev jag ledsen. Läkarna har börjat att prata om vita arkivet, hospis, vård i hemmet.

Allt är nu så påtagligt. Bubblan jag har valt att gå in i börjar nu att spricka.

I morgon är ett möte jag inte kan vara med på. Vi vet ännu inte klockslaget och jag kan inte bara hoppa på ett plan. Har jag otur kommer jag kanske ändå inte i tid.

Kom på i kväll att jag kanske kan vara med via telefon. Hoppas att detta fungerar.

Det var svart innan. Men i kväll känns allt svartare

Kallt

Snart är det dags att gå ut i kylan.

Jag längtar redan efter nästa sommar!

Rubriklöst inlägg

Hittar ingen bra rubrik

I går på nyheterna hörde jag att det finns ett förslag att föräldrar skall bli betalningsansvariga för de skador som deras barn åsamkar.

En stor del av brott där skadegörelse är själva brottet kostar samhället ofantliga summor.

Jag tycker denna "lag" låter som en bra lag. I min naivitet trodde jag att det redan var så att föräldrar fick betala för sina barn. Var det inte så en gång i tiden?

Olust

På nyhetsmorgon intervjuades för några minuter sedan en man som skrivit en bok om sin Karin. Sin hustru som dog i cancer 2 månader efter det att sjukdomen gett sig till känna. Han nämner bla om hur ensam man står, mitt i allting. Man befinner sig mitt i allting men ändå så är man mitt i något som känns som om det inte är en verklighet. Någon slags förträngning mitt i medvetenheten.

För mig egen del känns det som om jag befinner mig mitt i ett vakum. Någon sorts glasbubbla. Jag tänker på julen och jag har letat både flygbiljetter och tågbiljetter. Det finns biljetter till bra priser just nu men jag kommer mig inte för att beställa. Handlar halvvägs men så tänker jag, är det någon idé och så släpper jag tanken. Jag tänker på nästa sommar, tittar på hotell och lägenheter men så kommer tankarna, jag vet inte hur det ser ut nästa sommar och så tappar jag lusten för allt.

Jag vet att det är fel att tänka såhär. Jag vet att jag måste tänka positivt. Innerst inne är jag en positiv individ men nu när jag sitter i den där glasbubblan som jag inte får hål på så är det förbaskat svårt. Jag vill känna glädje men den vill inte infinna sig. Jag vill se ett ljus men jag ser bara mörker. Jag vill känna ett hopp men jag känner bara avgrund. Jag måste rycka upp mig och jag måste tänka på mig själv och mitt liv. Men det är svårt. Så svårt just nu.

Jag är trött och det är skönt att bara sova. Vet inte när jag sovit så mycket som jag gör just nu. Med sömnen slipper jag tänka och slipper vara ledsen.

Otillräcknelig

Just nu känns det som om mitt liv befinner sig i ett stort svart hål. Jag räcker inte till och hur jag än försöker ta mig upp tillytan så dras jag tillbaka av motgångar.

Det är kämpigt på jobb. Lite "strul" här och var som kräver både energi och tid för sådant jag egentligen skall syssla med; göra resultat. En svår ekvation.

Värst av allt är nog allt omkring mig på den privata sidan. Att befinna sig 65 mil från handlingens centrum tar på psyket. Att ha en närstående med en sjukdom där man vet att det bara kan sluta på ett sätt känns hopplöst. Ännu hopplösare blir det när faktorer hela tiden sätter käppar i hjulet för att livet skall bibehållas den statistiska maxtiden. Allt har blivit "moment 22".

Jag försöker vara närvarande så gott jag kan av praktiska skäl via telefon varje kväll. Men det börjar kännas som om det inte är nog. Känslan finns nog mer hos mig än hos min mamma. Jag vill vara där, kunna gå till sjukhuset varje dag men det går ju inte.

Helst av allt skulle jag nu bara vilja lägga mig ner, dra mitt duntäcke över mig och bara sova bort från allting. Sova, få vakna och allt bara är en dröm.

När livet känns som svårast och hårdast upptäcker man också vem och vilka som också är ens vänner. Vänner man trodde man hade.

Nu läser jag mina rader här. Känner; I - så här får du inte "vara". Det värsta som finns är martyrer och nu känns det som om jag själv är en sådan.

Men jag måste tillåta mig att få vara ledsen, arg, förtvivlad, besviken och full av sorg. Ja, detta är alla känslor som just nu virvlar runt i mig denna fredagskväll.