Otillräcknelig

Just nu känns det som om mitt liv befinner sig i ett stort svart hål. Jag räcker inte till och hur jag än försöker ta mig upp tillytan så dras jag tillbaka av motgångar.

Det är kämpigt på jobb. Lite "strul" här och var som kräver både energi och tid för sådant jag egentligen skall syssla med; göra resultat. En svår ekvation.

Värst av allt är nog allt omkring mig på den privata sidan. Att befinna sig 65 mil från handlingens centrum tar på psyket. Att ha en närstående med en sjukdom där man vet att det bara kan sluta på ett sätt känns hopplöst. Ännu hopplösare blir det när faktorer hela tiden sätter käppar i hjulet för att livet skall bibehållas den statistiska maxtiden. Allt har blivit "moment 22".

Jag försöker vara närvarande så gott jag kan av praktiska skäl via telefon varje kväll. Men det börjar kännas som om det inte är nog. Känslan finns nog mer hos mig än hos min mamma. Jag vill vara där, kunna gå till sjukhuset varje dag men det går ju inte.

Helst av allt skulle jag nu bara vilja lägga mig ner, dra mitt duntäcke över mig och bara sova bort från allting. Sova, få vakna och allt bara är en dröm.

När livet känns som svårast och hårdast upptäcker man också vem och vilka som också är ens vänner. Vänner man trodde man hade.

Nu läser jag mina rader här. Känner; I - så här får du inte "vara". Det värsta som finns är martyrer och nu känns det som om jag själv är en sådan.

Men jag måste tillåta mig att få vara ledsen, arg, förtvivlad, besviken och full av sorg. Ja, detta är alla känslor som just nu virvlar runt i mig denna fredagskväll.