Olust

På nyhetsmorgon intervjuades för några minuter sedan en man som skrivit en bok om sin Karin. Sin hustru som dog i cancer 2 månader efter det att sjukdomen gett sig till känna. Han nämner bla om hur ensam man står, mitt i allting. Man befinner sig mitt i allting men ändå så är man mitt i något som känns som om det inte är en verklighet. Någon slags förträngning mitt i medvetenheten.

För mig egen del känns det som om jag befinner mig mitt i ett vakum. Någon sorts glasbubbla. Jag tänker på julen och jag har letat både flygbiljetter och tågbiljetter. Det finns biljetter till bra priser just nu men jag kommer mig inte för att beställa. Handlar halvvägs men så tänker jag, är det någon idé och så släpper jag tanken. Jag tänker på nästa sommar, tittar på hotell och lägenheter men så kommer tankarna, jag vet inte hur det ser ut nästa sommar och så tappar jag lusten för allt.

Jag vet att det är fel att tänka såhär. Jag vet att jag måste tänka positivt. Innerst inne är jag en positiv individ men nu när jag sitter i den där glasbubblan som jag inte får hål på så är det förbaskat svårt. Jag vill känna glädje men den vill inte infinna sig. Jag vill se ett ljus men jag ser bara mörker. Jag vill känna ett hopp men jag känner bara avgrund. Jag måste rycka upp mig och jag måste tänka på mig själv och mitt liv. Men det är svårt. Så svårt just nu.

Jag är trött och det är skönt att bara sova. Vet inte när jag sovit så mycket som jag gör just nu. Med sömnen slipper jag tänka och slipper vara ledsen.