Det känns som sommar

i alla fall nästan. Vinden är fortfarande lite kall och det känns när jag ligger på klipporna att vattnet är kallt. Det är inte bara solen som lurar mig att tro att sommaren är här. För en vecka sedan var farleden i stort sett tom på båtar. Både i går och idag kommer de farandes förbi. På andra sidan var hamnarna tomma för en vecka sedan. Idag är de fullbelagda. UNDERBART!

Ibland känns det nästan som om jag är långt utanför stan när jag ligger där på "mina" klippor. Blåmesarna landar en meter från mig och tittar på mig. Ekorren sitter på en gren och knaprar nötter från vinterförrådet. Fiskmåsen flyger några meter över mig. Men ändå. Jag är nästan "mitt i smeten". När jag ligger där och njuter av livet, av sommaren, av naturen dundrar tunnelbanetåget förbi på tranebergsbron. Märklig kontrast!

I går var jag ute en stund och retade upp mina pigment. 1 1/2 timme blev det i solen. Det syntes när jag kom in men i morse var allt borta. I dag blev det 2 1/2 timme och det syns att solen tar. Jag har i år, liksom tidigare år, klarat av det där med att börja sola utan att bränna mig. Låren, magen och armarna börjar så smått få färg. I alla fall idag. I morgon är förmodligen allt borta som vanligt för att efter en tid bara säga pang och jag är nästan som en pepparkaka (mammas uttryck). Mina underben bländar dock fortfarande. Usch, usch, usch vad det är fult med kritvita ben!