Dagarna rusar iväg

Det är nästan skrämmande hur fort dagarna och veckorna går. Det är måndag och så blir det fredag. Som om dagarna däremellan inte finns.

Det måste vara dygnets intensitet som gör att det går så fort. Den här veckan är ett bra typexempel. Massor att göra på jobb plus att ledningen tagit stora strategiska belut som innebär en massa positiva saker men samtidigt kommer ännu mer arbetsinsatser att krävas. För mig innebär detta att fr o m måndag blir det ännu mer intensiva dagar. Att arbeta 8-17 och 40 timmar per vecka slutade jag med för massor av år sedan. Framöver, några månader framåt, kommer det att bli 40 timmar "hemma vecka" och dessa timmar ligger nattetid. Kan låta jobbigt men det ska bli kul och jag ser fram emot veckorna som kommer härnäst. Vila får jag göra till sommaren.

Det där med intensiva dagar får även en annan aspekt. Saker man gjorde för en vecka sedan känns som om det var evigheter sen. Jag måste lära mig att stanna upp och komma ihåg tex att det inte var så länge sedan jag gjorde något trevligt. Som förra fredagen då jag var hemma hos bästa S och hade en supertrevlig kväll. Såhär en vecka senare känns det dock som om det var en månad sedan.

Idag är det i alla fall lördag och därmed söndag i morgon. Jag ska ha 2 dagar då jag bara ska vara och ta hand om mig själv. Jag fick dessutom klarat av 2 jobbiga privata saker igår vilket gör att jag känner mig lite positivare i min sinnesstämning. Årets första månader har varit lite tunga men nu börjar jag se ett litet ljus i tunneln. Känns skönt. Riktigt skönt.

I helgen ska jag även upp på min hemska vind. Den är hemsk för den är proppfull av kartonger och annat. Men någonstans ska jag ha lite kläder jag inte har kunnat använda på massor av år. Dessa behövs nu för mycket av det som hänger på klädstängerna i garderoberna kan jag inte använda längre. Det är rent för stort och hänger på mig som säckar. Även detta känns positivt.

Mitt mål i september 2008 var att känna mig tillfreds med mitt kroppsomfång sommaren 2009. Det känns som om jag är i mål redan nu.

Angående min vikt. Jag måste ha gått ner många kilo eftersom centimetrarna har minskat ganska rejält. Det som är lite lustigt är att nästan ingen påpekar att jag har blivit mindre. Endast några få brukar peppa mig med att det syns och det har jag sugit i mig med stolthet och glädje. Visserligen är jag ingen människa som behöver speciellt mycket peppning om jag väl har bestämt mig för något. Min järnvilja brukar jag komma långt med. Men det skulle ändå kännts lite trevligt om jag lite oftare fått höra att jag blivit "finare" i min "nya" kropp. Men å andra sidan, jag kanske inte upplevdes som stor och mullig förut.

En baksida har jag hittat med min viktminskning. Gäddhänget under överarmarna har blivit markant. Rynkorna i ansiktet likaså. Men å andra sidan. De hade kanske kommit ändå. Att vara både soldyrkare och rökare är en dålig kombination om man vill ha ett ansikte utan rynkor.