Det fick mig att berätta om min fina lilla Inez som dog för snart 4 år sedan, bara 4 år gammal. Hon var pigg och glad på måndagmorgonen och utan det minsta lilla tillstymmelse till att vara sjuk. På kvällen när jag kom hem låg hon död på vardagsrumsgolvet. Och hon var fortfarande varm.
Denna dag liksom dagen då min fina papegojja Jöns dog bara 18 år gammal är nog bland de värsta dagarna i mitt liv. Båda gångerna blev jag totalt knäckt och jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket. När Inez dog klarade jag inte av att jobba. Jag kunde inte vara på kontoret insåg jag när jag gjort ett försökt. Jag fick tillbringa en dag med att gå runt på djurkyrkogården ute vid Gärdet, sittandes i minneslunden samt kapellet i Sollentuna och allt medan tårarna bara trillade. Jag minns också hur jag funderade på om jag skulle kunna gräva ner hennes aska i minneslunden i smyg. Det blev aldrig så.Men i går när vi satt och pratade så gick det upp för mig hur konstigt jag betedde mig i en sak. Den där kvällen när Inez dött skulle kanske det normala vara att begrava henne direkt. Men vad gjorde jag? Jag åkte till veterinären. Nu funderar jag; vad var det som fick mig att åka till en veterinär med en död katt? Visserligen hjälpte de mig med kremeringen men jag tror knappast att det var det jag tänkte på när jag satt där i taxin, gråtandes och klappandes en död katt?
Bilden på Inez är Inez. Bilden på Jöns är inte Jöns utan en lånad bild från google. Jöns dog innan den digitala kameravärlden hade nått oss, dvs för snart 12 år sedan. Jöns kan jag numera tänka på utan att gråta, det kan jag däremot inte när jag tänker på lilla Inez. Men jag vet, det kommer en dag då tankarna på henne inte längre gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar