Ibland känns det som om jag har en magisk effekt.
Är jag på stan och festar runt; nog dras fylisarna till mig som en fluga dras till en sockerbit.
Jag är en djurälskare och på något sätt verkar det som om djur känner detta på sig.
Jag kan inte påstå att jag älskar småbarn. Barn är okej men roligast är de från 4 år och uppåt. Men på något konstigt sätt så kommer jag otroligt bra överens med småbarn.
Är jag på bussen, tunnelbanan, i affären, ja var som så nog tusan får jag kontakt med de små "rackarna" och de grinar upp sig till små solstrålar. Egentligen är jag lite stolt över denna påverkan.
För några minuter sedan var det en liten kul episod. Jag går ut i trapphuset för att gå ner till tvättstugan. Hör ett barn gråta av trötthet men så kommer jag ner och går förbi. Genast slutar gråten och killen ger ifrån sig ett glatt leende. Medan jag är och kollar av tvättstugan hör jag gråten komma tillbaka. Efter någon minut är jag så ute igen och kvar är pappan med sin gråtandes son. Och vips, en glad unge igen.
Vet inte vad det är som gör denna påverkan. Kanske ser jag ut som en clown :-)
Ett år till med dessa underbara katter
8 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar