Något måste vara galet med mig

Så, då har jag varit på dejt nr 2. Dejt nr 2 med en man som jag lärt känna via en nätdejtingsida. Dessutom har vi pratat en hel del på telefon efter vårt första möte.

Men något måste vara fel på mig; han är en "riktig" man, han är intelligent, han är lång, han är artig etc, etc, etc. Dessutom visar han ett äkta intresse och är tydlig med sina "avsikter". Inte bara genom sättet att vara utan han säger det i ord.
Men jag, ja jag känner absolut ingenting, tror jag. Idag föll mina ögon på hans händer. Tanken eller egentligen frågan som for i mitt huvud var; vill jag att han ska beröra min nakna kropp. Svaret jag gav mig var ett nej. Med all sannolikhet är han därför inte mannen i mitt liv.

Är jag "rädd" sedan jag blev rejält bränd för två år sedan? Eller har jag det så bekvämt att jag inte vill släppa in någon i min värld och mitt liv och därför omedvetet stänger av mina känslor? Jag vet inte svaret men skulle så gärna vilja veta. Ibland kan jag känna saknad av att ha en partner och ibland tänker jag; oj vad jag har det bra som lever singel. Hur som helst, det är svårt att möta någon där det säger "klick" på alla plan för båda parter.

Kanske är jag kräsen. Jag vet inte. Egentligen är det märkligt att det är som det är. Jag är ju den stora romantikern och älskar kärleken och passionen. Kanske det som är felet, jag vill kanske för mycket och ställer för stora krav. Men samtidigt, jag vill att nästa man i mitt liv ska kännas som den riktiga "prinsen". Säkert slutar det med att jag möter honom först när jag bosätter mig på "pensionat pensionär".